French Fauvist Painter and Sculptor, 1869-1954 Henri Matisse is considered the most important French artist of the 20th century and, along with Pablo Picasso, one of the most influential modernist painters of the last century. Matisse began studying drawing and painting in the 1890s. A student of the masters of Post-Impressionism, Matisse later made a reputation for himself as the leader of a group of painters known as Les Fauves. An ironic label given to them by a critic, the name reflected Matisse's aggressive strokes and bold use of primary colors. In 1905 Matisse gained sudden fame with three paintings, including Woman with the Hat, purchased by the wealthy American ex-patriot Gertrude Stein. Beyond painting, he worked with lithographs and sculpture, and during World War II he did a series of book designs. Later in his career he experimented with paper cutouts and designed decorations for the Dominican chapel in Vence, France. Along with Picasso,   Related Paintings of Henri Matisse :. | Reading desk woman | guldfiskar | Persian statues and vases | Blue nude | Pale Blue Stained Glass Window (Apse Window of the Chapel of the Rosary Vence) (mk35) |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
johann tischbein
Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, also known as Goethe-Tischbein (15 February 1751 in Haina ?C 26 February 1828 in Eutin) was a German painter. He was a descendant of the Tischbein family of painters, and a pupil of his uncle Johann Jacob Tischbein. Like many contemporary colleagues, Tischbein lived in Rome for some years. During his first stay in Rome (1779?C1781) his style changed from Rococo to Neoclassicism. He painted landscapes, historical scenes and still lifes. His second stay in Rome lasted 16 years (1783?C1799). He met Johann Wolfgang von Goethe there in 1786, made friends with him and accompanied him to Naples in 1787. Later, Goethe recounted this travel in his Italian Journey. Also in 1787, Tischbein painted his most famous work, a portrait of Goethe as a traveller in the Roman Campagna (now in the Städel museum, Frankfurt am Main). From 1808, Tischbein was a painter at the court of Oldenburg in Northern Germany.
Jan Josef Horemans the Elder
1682-1759 Dutch Jan Josef Horemans Galleries He was a pupil of the sculptor Michiel van der Voort I and then of the Dutch painter Jan van Pee (before 1640-1710), who was active in Antwerp. Horemans joined the Guild of St Luke in 1706-7. He appears to have followed in the footsteps of the 17th-century Flemish genre painters, executing a few portraits and a large number of small anecdotal pictures that were highly prized on the market. In paintings such as the Village School and the Cobbler's Shop (both 1712; Vienna, Ksthist. Mus.), the Musical Company (1715; Brunswick, Herzog Anton Ulrich-Mus.) and the Card-players (Florence, Uffizi) he represented scenes from contemporary everyday life that combine observation with a certain degree of stiffness. Most of his paintings are signed. In 1746, together with his son Jan Josef Horemans II, he painted the Abbot of St Michel Visiting the Order of the Fencing Oath (Antwerp, Kon. Mus. S. Kst.).